Om positionering
Som barn till föräldrar av riktig arbetarklass (läs: kokerska och servicegubbe) så har jag mer eller mindre alltid graviterat mot att bli "något mer". Det är otroligt ängsligt och om jag fick uppfostra mig själv igen skulle jag arbetat mycket mer på självkänslan. Jag lekte som barn väldigt ofta "kontor" och nu 30 år senare har jag lärt mig att man ska passa sig för vad man önskar sig, det kan mycket väl slå in.
Att vilja utbilda sig och få en lön som räcker till mer än att bara snurra runt i ekorrhjulet hade varit gott nog. Men tyvärr förstod jag inte i början av mitt arbetsliv att man inte behöver positionera sig för att vara värd nåt. Man kan handla begagnat, man behöver inte ha senaste Iphone, man behöver inte ha en dyr bil, man kan handla på Willys utan att vara en snålis, man kan avstå saker man har råd med för att det inte skapar något värde för en själv.
Nu när jag är inne på det fjärde året som ekonomiskt uppvaknad känner jag en helt annan trygghet i att välja bort livsstilsinflation till förmån för en ekonomisk trygghet och tidig jobbexit om jag så önskar. Jag vet precis varför jag jämför priser innan jag handlar. Med det sagt så är det inte så att jag alltid tar det billigaste. Men jag gör medvetna val. Jag har numera heller inga problem med att handla varor med kort datum. Det är mest av miljöskäl men tidigare hade jag nog kunnat skämmas för att jag trodde att folk skulle uppfatta mig som snål.
För varje år som det dyker upp en ny bil på vår gata känner jag nästan tillfredsställelse i att vår tio år gamla bil står kvar. Nu ska vi i och för sig byta till en företagsbil. Men vi valde den mest ekonomiska Volkswagen laddhybriden istället för en dyrare fyrhjulsdrivna Audin. Varför, jo för att vi kör lite bil, vi tycker inte att det är ekonomiskt försvarbart att lägga >500 000 kr på en bil och vi behöver inte positionera oss för att visa att vi har råd med en dyrare bil. Att sluta bry sig om vad folk eventuellt tycker om en är den bästa känslan och jag hoppas verkligen att vi kan lära våra barn att ens värde inte sitter i vilka ägodelar man har.
Att vilja utbilda sig och få en lön som räcker till mer än att bara snurra runt i ekorrhjulet hade varit gott nog. Men tyvärr förstod jag inte i början av mitt arbetsliv att man inte behöver positionera sig för att vara värd nåt. Man kan handla begagnat, man behöver inte ha senaste Iphone, man behöver inte ha en dyr bil, man kan handla på Willys utan att vara en snålis, man kan avstå saker man har råd med för att det inte skapar något värde för en själv.
Nu när jag är inne på det fjärde året som ekonomiskt uppvaknad känner jag en helt annan trygghet i att välja bort livsstilsinflation till förmån för en ekonomisk trygghet och tidig jobbexit om jag så önskar. Jag vet precis varför jag jämför priser innan jag handlar. Med det sagt så är det inte så att jag alltid tar det billigaste. Men jag gör medvetna val. Jag har numera heller inga problem med att handla varor med kort datum. Det är mest av miljöskäl men tidigare hade jag nog kunnat skämmas för att jag trodde att folk skulle uppfatta mig som snål.
För varje år som det dyker upp en ny bil på vår gata känner jag nästan tillfredsställelse i att vår tio år gamla bil står kvar. Nu ska vi i och för sig byta till en företagsbil. Men vi valde den mest ekonomiska Volkswagen laddhybriden istället för en dyrare fyrhjulsdrivna Audin. Varför, jo för att vi kör lite bil, vi tycker inte att det är ekonomiskt försvarbart att lägga >500 000 kr på en bil och vi behöver inte positionera oss för att visa att vi har råd med en dyrare bil. Att sluta bry sig om vad folk eventuellt tycker om en är den bästa känslan och jag hoppas verkligen att vi kan lära våra barn att ens värde inte sitter i vilka ägodelar man har.
Kommentarer