Riktning istället för mål

Även innan vi började att dedikerat spara till en tidig exit från arbetsmarknaden så var vi sparsamma. Skillnaden var att vi då inte hade bestämt oss för någon riktning med våra liv. Vi bildade familj, köpte hus, reste litegrann och gjorde det vi kände för. Men sen då? 

Jag tror att det var när barnen var några år och man var tillbaka på arbetet igen, som jag kände att vi flöt med men behövde en riktning. Vad är meningsfullt? Vad vill jag göra mer av och vad vill jag göra mindre av? 

Det var ingen svår nöt att knäcka. Vi gillar våra arbeten och får ihop vardagen men om man rannsakar sig så vill man ju inte arbeta mer för att vara med sina barn mindre. Man vill inte hellre arbeta än att besöka en ny plats, ta en långpromenad och helt stressfritt läsa en bok till morgonkaffet. 

Trots detta faktum (vill jag ändå påstå) så har många, de allra flesta, ändå accepterat att de utifrån någon annans premisser ska arbeta dag ut och dag in tills de är 70 år. Det är galet att folk som har möjlighet att välja en annan framtid ändå verkar så ointresserade av att göra det. 

När jag började att aktivt spara var jag väldigt intresserad av kronor och ören. Hur mycket pengar behöver vi exakt för att kunna gå i pension? 4%-regeln, 10 mkr, etc.

Nu när vi är en bit på väg men samtidigt har ett bra tag kvar känner jag att riktningen känns viktigare än det fasta målet. Jag vet att om vi fortsätter på den inslagna banan så kommer vi att nå målet om att bli friegna och det i sig gör mig nöjd just nu. (Även den växande portföljen kan ha med nöjdheten att göra.)